Det pratas idag väldigt mycket om barns psykiska ohälsa. Mår barn sämre nu, jämfört med tidigare?

– De flesta barn och unga i Sverige mår bra. Det vi ser är en ökning av den självrapporterade psykiska ohälsan medan förekomsten av tyngre psykiska diagnoser är konstant. Att det ser ut så här kan bero på flera olika saker. Intresset för psykisk hälsa och ohälsa har ökat såväl som medierapporteringen kring ämnet. Det har bidragit till att öppenheten kring psykisk ohälsa ökat markant, framför allt hos unga, vilket innebär att det blivit lättare att prata om hur man mår. Det är en stor skillnad jämfört med äldre generationer. Tidigare har psykisk ohälsa setts som något skamfyllt och något som helst ska hållas inom familjen. Att fler har både ord och mod för att prata om hur man mår, är en enorm skyddsfaktor. 

Ser måendet olika ut mellan tjejer och killar?

– Tjejers självrapporterade psykiska ohälsa har länge varit sämre än killars, samtidigt är killarna överrepresenterade i självmordsstatistiken. Varför det ser ut så här vet man inte riktigt, men mansnormen, och att män har färre naturliga platser att prata om sitt mående är några troliga orsaker. Tjejer pratar oftare med varandra om sina känslor, vilket minskar ångesten och sätter ord på det de känner och upplever. Den här typen av samtal är i allra högsta grad en övningsfråga, och något jag tror vi alla kan bli bättre på.

Borde barnen inte må bättre då, om vi har blivit bättre på att prata med varandra?

– Nja, det är viktigt att nyansera bilden av psykisk ohälsa. För att förstå statistiken på ett adekvat sätt skall vi akta oss från att förklara bort all ökning av psykisk ohälsa med den ökade öppenheten. Vi lever i en turbulent och kravfylld värld där stressrelaterade sjukdomar kryper allt lägre ner i åldrarna och där arbetsmarknaden är ojämn och osäker. Vi kommer nog att se en hel del svallvågor efter pandemin och nu även i och med kriget i Ukraina. De generationer som är unga nu är de första på många år som lever i en era där både framtid och samtid är hotad. Självklart påverkar det hur de mår och deras tankar, känslor och hopp inför framtiden. 

Vad mår barn oftast dåligt över? 

– Barns behov skiljer sig inte särskilt mycket från vuxnas. Vi pratar om människor som alla behöver trygghet och tillhörighet, bli respekterade och accepterade, sedda och hörda. Behov och rättigheter. När dessa kränks mår man dåligt, oavsett hur gammal man är. Det som skiljer är utsatthet, livserfarenheter och perspektiv. Barns utsatthet är stor eftersom de är beroende av att ha vuxna runt sig som klarar av att se till att dessa behov uppfylls och att rättigheterna inte kränks. Vidare är barn små människor, med mindre livserfarenhet och färre perspektiv. De agerar och reagerar på det som händer runtomkring dem utifrån dessa. Det innebär att det som för en vuxen person kan verka trivialt kan vara enormt stort för ett barn. Det här är i många fall en självklarhet men vi tenderar att glömma bort det ibland när vi möter barn och unga.

Vad är viktigt att tänka på som vuxen?

– Många unga upplever att vuxna inte lyssnar på dem eller tar dem på allvar. Det är en viktig signal som vi vuxna behöver göra något åt, oavsett vilken storlek på problemet vi anser att det är. Tecken av vår tid är det sociala utanförskapet. Att mycket av våra yngre generationers sociala tillvaro sker på nätet, utan eller med begränsad insyn av vuxna, ger upphov till nya problem och risker i en verklighet där många vuxna varken har kunskap eller möjlighet att kontrollera eller ingripa.  

Hur får man barn att öppna upp och prata om sina problem? 

 – Jag tror att bland det viktigaste vi kan lära våra barn är att sätta ord på känslor och öva på att använda dem. Barn som kan det har inte bara ett starkt verktyg att ta med sig in i vuxenvärlden, de har även större empati för andra. Det kan vi lära dem genom att själva prata om hur livet är och känns och skapa tillfällen för samtal. Att finnas där. Samtal bygger tillit, vilket är en förutsättning för att någon skall vilja öppna sig för någon annan.

När de väl berättar något jobbigt, hur ska man reagera som förälder?

– Var rak och tydlig, men döm inte eller värdera information eller val, och var medveten om dina egna reaktioner. När ett samtal blir tassigt och ängsligt minskar tilliten och lusten att berätta. Och det här gäller inte bara jobbiga ämnen utan alla samtal. Att inte döma eller värdera låter självklart, ändå gör vi det ofta. Ibland är det ofrånkomligt eftersom man som förälder eller vårdnadshavare har ett ansvar som ibland innebär att man behöver bromsa eller tala till rätta, men långt ifrån alla samtal är av den karaktären. Och det leder oss till den sista punkten, att vara medveten om dina egna reaktioner. Oavsett vad du får reda på, om dina reaktioner är för starka finns det risk att barnet inte vill berätta något mer. Det är ofta mer framkomligt att försöka bibehålla lugnet och härbärgera sina egna känslor. Hur många gånger har du inte hört något barn säga något i stil med ”Jag vill inte berätta för mamma/pappa, för hen blir så arg/ledsen/upprörd”? Det betyder inte att man skall låta allt passera. Men genom dina egna reaktioner kan du påverka förutsättningarna för att du blir den barnet/ungdomen känner att den både kan och vill vända sig till.

Om man misstänker att ens barn mår dåligt, vilka tecken ska man leta efter? 

– Generellt kan man säga att man bör reagera på ett förändrat beteende, oavsett åt vilket håll det går. Som förälder eller vårdnadshavare känner man oftast sina barn väl och ser om det sker förändringar i humöret. Agera på dem. Något som många sällan känner till är att man bör reagera när beteende förändras åt det positiva hållet. När någon mått dåligt länge och det plötsligt vänder kan det innebära att självmordsrisken är högre. Har man bestämt sig kan ångesten släppa och det omgivningen ser är någon som verkar märkbart bättre.  

Det är mycket som händer under uppväxtåren. De allra flesta gångerna kommer det att vara saker som inte är så allvarliga. Det enda sättet att få reda på det är att samtala. Mycket och ofta, och inte bara om allvarliga saker.